Kiseloxid

Kiseloxid gillar att skriva, men det var länge sen någon läste något av det, så nu vill jag höra lite grand om vad ni tycker om det jag klottrar ner. Jag behöver veta lite om det verkar som en bra historia, om sättet jag skriver på är okej. Följande text är en bit av en prolog till en längre berättelse men den räcker för att ge ett hum om hur mycket arbete jag har kvar. Enjoy! Och glöm inte att kommentera! Ticketack på förhand.

Vinden tjöt i träden och kala grenar rasslade mot varandra.  Svarta moln jagade över den mörka himlen och en blek måne spred kallt ljus över skogen. Luften var rå och lukten av förmultnande löv låg tung. 

Emans hår klibbade i bruna testar mot ansiktet och i ögonen, bruna som choklad. Marken var blöt och hans grå stövlar var nästan svarta av vätan. Mantelfållen också, den fladdrade runt benen, fick honom att snubbla till då och då. 

Han gick försiktigt för att inte tappa veden han hade i famnen. Det hade tagit lång tid att samla ihop torr ved, höststormarna hade fört med sig mycket regn och skogen var genomdränkt. Äntligen var han på väg hem igen. Eman log för sig själv när han tänkte på deras lilla stuga, Mernils och hans. Deras första riktiga hem efter alla dessa år på resande fot. Det kändes särskilt bra sedan de fått barnet. Att inte vara på flykt längre med en liten. Att inte behöva söka upp nya härbärgen varje natt och inte veta om man skulle hitta något. 

Så öppnade sig skogen till en glänta och Eman tvärstannade. Leendet bleknade bort och han kände hur det knöt sig i magen. Han hade hunnit fram till gläntan där deras stuga låg, men stugan var mörk. Ingen rök steg ur skorstenen, inget ljus sipprade ut genom fönstret, men det värsta var ändå dörren. Den hängde snett på gångjärnen och stod och slog i den hårda vinden. Eman kände sig alldeles förlamad. Förvirrat släppte han taget om veden och den hamnade på hans fötter. Han svor högt och blev arg.
 -          Hur klumpig får man vara egentligen! utbrast han men blev sedan tyst. 

Han hade just avslöjat sig. Fanns det någon i närheten så visste de nu precis var han var någonstans. Han stod stilla och lyssnade efter tecken på att någon hört honom. Sedan andades han ut, hans utbrott verkade ha gått obemärkt. 

Dörrens smällande fick honom att tänka på huset igen. Med försiktiga, trevande steg närmade han sig. Den lilla timrade stugan verkade nästan hotfull i höstmörkret när det inte lyste därinne. 

Han hann inte mer än över tröskeln förrän han trillade över något och föll raklång med ett skrammel. Han slog i armbågen och skrapade händerna när han försökte ta emot sig. Grymtande satte han sig upp och gnidande armbågen tittade han med rynkad panna runt i det enda rummet. 

Tillräckligt med månljus nådde in genom fönstret för att han skulle kunna se förödelsen. Deras en gång så trivsamma bostad var totalt upp- och nedvänd. Det enda som fortfarande stod upp, var den murade spisen. Allt annat låg i en röra på golvet, det mesta verkade trasigt. Stolarna, bordet, sängen. Sängkläder och filtar låg tillsammans med kläder i trådiga remsor överallt. 

Chockad reste sig Eman på darriga ben och oron gnagde i honom. Vart var Mernil och barnet? Vart var inkräktarna nu? Han anade vilka de var, vad deras uppgift varit, borde de inte ha väntat in honom också? Allt som vittnade om vad som hänt i huset var en lätt vibrerande känsla i luften. Det numera välbekanta tecknet på att magi använts. Magi som inte på något sätt försökt döljas. 
-          Men varför väntade de inte och gjorde slut på mig också? tänkte Eman sorgset. Logiskt sett borde de ha gjort det, om inte? 

Insikten slog ner som en blixt i honom. Om inte Mernil hann ta barnet och fly innan de bröt sig in. Magin hade således brukats i vredesmod därför att deras tilltänkta mål redan lämnat platsen. Det var därför sakerna var sönderslagna och spåren i luften så påtagliga. Han hade ingen tid att förlora, han måste hitta sin familj nu, innan de andra hann först. Han snurrade runt och kastade sig ut i den kyliga kvällen. 

Väl ute såg han sig förtvivlat omkring och försökte hitta något som visade vart hon tagit vägen. Det svaga ljuset och de bruna löven på marken gjorde det svårt, men så kunde han urskilja små fördjupningar i leran. Fotspår och de ledde rakt in bland träden. Hon var på väg till gömstället vid nästa glänta. 

Djupare avtryck på stigen vittnade om att förföljarna också insett att hon sprungit in i skogen och fick klumpen i Emans mage att växa. Han gav sig inte mer tid att tänka, bara rusade efter. Sprang bredvid stigen för att inte förstöra spåren. Försökte se om de vek av någonstans. Kanske var någon kvar i närheten. Han hoppades inte det. 

Hans steg trummade mot marken, plaskade i vattenpölarna och han började flåsa. I hans öron dunkade pulsen så högt att han tyckte att det kändes som om huvudet skulle sprängas. Måtte han hitta Mernil och barnet först. Kala kvistar rev i hans ansikte och slet i kläderna. Ilsket slog han undan dem. Längre och längre in i skogen kom han, hur långt hade hon hunnit? Han måste finna dem snart. Oron värkte i magen och träden slöt sig mörka och hotfulla runt honom, men han sprang bara vidare. Han måste. Han svalde hårt och försökte mota bort de bilder som flimrade förbi för hans inre syn.