Kiseloxid

Allting har en ände utom korven som har två. 
                      - Svenskt ordpråk

Är det där verkligen ett ordspråk? Kiseloxid som hade för sig att det var en del av en gåta man lekte med som liten barnrumpa....

Kiseloxid har precis kommit hem efter att ha handlat mat inför midsommar. Som för övrigt skall spenderas hemma i kära lägenheten, mestadels i alla fall. Men uff! Mycket mat blev det, tack och lov att lilla Kiseloxid tog stora Ryggsäcken idag. Nu kan jag dessutom klaga bäst jag vill hela kvällen på ont i axlar och rygg. =D

Vilken beslutångest är svårast? Den när man redan vet vad man vill och kommer att välja men ändå är lite rädd för att faktiskt göra valet? Eller den när man faktiskt inte har den blekaste aning om vad man ska välja trots att man vänder och vrider på frågan i flera timmar? Ännu svårare blir det när man vet innan att oavsett vilket valet slutligen blir, så kommer folk att bli besvikna...

Duggga, dugga
Små droppar
Ljumma tårar mot min hud
Det är sommar först när regnet för med sig lukten av varm asfalt
                - Kiseloxid

Jag har något
Att erkänna
Ibland
Ställer jag mig vid fönstret
Bara tittar
Tills jag ser
Någon som går
En vit bil med grön text
Ett tecken
På att jag inte är den enda
Som är vaken
Som lever
Just den här tiden
På dygnet
För det spelar ingen roll när
Jag ställer mig
Ett ögonblick
Och tittar
För det finns alltid
Någon annan
Som också
Är vaken
Som lever


Är jag helt knäpp som glömmer bort att sova ibland och inte skäms ett dugg när jag sen sover bort dagen?

Ctrl + Alt + Del
Ibland önskar jag att mitt liv var mer likt en dator. Vissa saker skulle vara skönt att kunna ångra, ta bort från hårddisken eller sortera i undermappar.
CTRL + Z
När man använder datorer så mycket börjar man till slut dra liknelser mellan datorer och resten av livet.
CTRL + Z
Anstränger man sig lite kan man till och med få till riktigt bra liknelser.
CTRL + Z! CTRL + Z! CTRL + Z!
Som ibland, då känns livet som en Mac. Det flyter på bra, saker fungerar utan tjafs, utan att haka upp sig och grafiken är toppen.
...
Fast det finns inte mycket spel. När andra pratar om hemliga fusk, tips, tricks och skrattar åt gemensamma erfarenheter av spelen sitter du där och har skitsnygga bilder men ärligt talat rätt tråkigt.
...
Vid andra tillfällen är livet mer som en PC.
PROGRAMMET HAR UTFÖRT EN FÖRBJUDEN ÅTGÄRD OCH KOMMER ATT AVSLUTAS
Det finns hur mycket som helst att lägga till, att använda och spela med.
...
Å andra sidan har det en tendens att haka upp sig.
PROGRAMMET SVARAR INTE. AVSLUTA NU?
Att krångla på de mest oväntade och väntade sätt.
SKICKA FELRAPPORT?
Sen går skärmen sönder och en bred, svart remsa hånar dig glatt varje gång du startar datorn.
...
Därefter återgår datorn till att krascha, frysa och köra virussökning så fort du trodde att du hade kommit någon vart.
CTRL + ALT + DEL
Då är det bara att starta om skiten och börja från början igen.
...
Att starta om skulle vara trevligt att kunna använda även i riktiga livet.
CTRL + ALT + DEL
...
CTRL + ALT + DEL! CTRL + ALT + DEL! CTRL + ALT + DEL!
...
ESC?
...
...

Då det har kommit till min kännedom att problem uppstått i årstidsprocessen föreslår jag nedan ett åtgärdsprogram som bör genomföras omgående.

• Stoppa regnet
• Låt marken torka
• Vrid ned temperaturreglaget
• Låt det snöa

Mina förhoppningar är att dessa åtgärder ska vara tillfredställande för alla inblandade parter.

Högaktningsfullt
Kiseloxid


För att sammanfatta: GE MIG VINTER FÖR HELVETE!!

What doesn't kills you, makes you stronger.
                   - Okänd

Gå
Ena foten framför den andra
Gå
Dränker mina problem i Strömmen
Gå
Ett efter ett

Crea Diem
                  - Latinskt, Romerskt ordspråk

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Tiden går inte, den springer. Så mycket att göra, så svårt att få in allt. Seriöst svårt att fokusera och koncentrera sig också. Vissa personer lyckas konstant leta sig in i mitt medvetande och röra till alla tankar på banners, länkar och nyheter. Vem vill sitta med utformning av en tidningssida när man kan drömma liksom? Inte Kiseloxid i alla fall...

Änderna skrattar och två vita fåglar flyger över vattnet. Försvinner in i ett tilltagande mörker. Gatlyktorna speglas i en svart kanal. Näsan fylls av fuktig höst och november knackar på.

Om du har hört det här tidigare, avbryt mig inte för jag vill höra det igen.
                    - Groucho Marx

Att ha i uppgift att skapa och skriva i en blogg tar på något mystiskt sätt bort en del av glädjen med att göra blogginlägg. Bort med tassarna skolan från mina nöjen!! Bah!

Så fort någon säger att man måste något blr det trist. Mycket roligare när man själv får bestämma hur, var och när. Att ha deadline på ett blogginlägg är fasen ingen höjdare...

Omni vincit amor
                    - Vergilius

Ibland när man sitter och surfar på nätet så hamnar man någonstans där man vad man än tittar på får hämta upp hakan från golvet. Det man ser är så fantastiskt och så inspirerande att man vill sätta sig med papper och penna omedelbums och skapa ett mästerverk. Det kliar bokstavligt talat i fingrarna efter att hålla penslar, pennor eller vad som helst som kan lämna ett streck efter sig. Huvudet fylls av idéer och man vill förverkliga dem allihop, på en gång, helst på två minuter.

Sen kommer verkligheten och knackar på och påpekar att man faktiskt inte ens är klar med skoluppgifterna än. "Host, harkel, Kiseloxid du har två texter att skriva tills imorrn." Då vill jag bara ta på skygglappar och skolka...

Jag vill sitta uppe hela natten, hela dagen och bara rita, teckna, måla, skissa, skriva. Drömma.

http://kitsune.rydia.net/index.html

Kiseloxid gillar att skriva, men det var länge sen någon läste något av det, så nu vill jag höra lite grand om vad ni tycker om det jag klottrar ner. Jag behöver veta lite om det verkar som en bra historia, om sättet jag skriver på är okej. Följande text är en bit av en prolog till en längre berättelse men den räcker för att ge ett hum om hur mycket arbete jag har kvar. Enjoy! Och glöm inte att kommentera! Ticketack på förhand.

Vinden tjöt i träden och kala grenar rasslade mot varandra.  Svarta moln jagade över den mörka himlen och en blek måne spred kallt ljus över skogen. Luften var rå och lukten av förmultnande löv låg tung. 

Emans hår klibbade i bruna testar mot ansiktet och i ögonen, bruna som choklad. Marken var blöt och hans grå stövlar var nästan svarta av vätan. Mantelfållen också, den fladdrade runt benen, fick honom att snubbla till då och då. 

Han gick försiktigt för att inte tappa veden han hade i famnen. Det hade tagit lång tid att samla ihop torr ved, höststormarna hade fört med sig mycket regn och skogen var genomdränkt. Äntligen var han på väg hem igen. Eman log för sig själv när han tänkte på deras lilla stuga, Mernils och hans. Deras första riktiga hem efter alla dessa år på resande fot. Det kändes särskilt bra sedan de fått barnet. Att inte vara på flykt längre med en liten. Att inte behöva söka upp nya härbärgen varje natt och inte veta om man skulle hitta något. 

Så öppnade sig skogen till en glänta och Eman tvärstannade. Leendet bleknade bort och han kände hur det knöt sig i magen. Han hade hunnit fram till gläntan där deras stuga låg, men stugan var mörk. Ingen rök steg ur skorstenen, inget ljus sipprade ut genom fönstret, men det värsta var ändå dörren. Den hängde snett på gångjärnen och stod och slog i den hårda vinden. Eman kände sig alldeles förlamad. Förvirrat släppte han taget om veden och den hamnade på hans fötter. Han svor högt och blev arg.
 -          Hur klumpig får man vara egentligen! utbrast han men blev sedan tyst. 

Han hade just avslöjat sig. Fanns det någon i närheten så visste de nu precis var han var någonstans. Han stod stilla och lyssnade efter tecken på att någon hört honom. Sedan andades han ut, hans utbrott verkade ha gått obemärkt. 

Dörrens smällande fick honom att tänka på huset igen. Med försiktiga, trevande steg närmade han sig. Den lilla timrade stugan verkade nästan hotfull i höstmörkret när det inte lyste därinne. 

Han hann inte mer än över tröskeln förrän han trillade över något och föll raklång med ett skrammel. Han slog i armbågen och skrapade händerna när han försökte ta emot sig. Grymtande satte han sig upp och gnidande armbågen tittade han med rynkad panna runt i det enda rummet. 

Tillräckligt med månljus nådde in genom fönstret för att han skulle kunna se förödelsen. Deras en gång så trivsamma bostad var totalt upp- och nedvänd. Det enda som fortfarande stod upp, var den murade spisen. Allt annat låg i en röra på golvet, det mesta verkade trasigt. Stolarna, bordet, sängen. Sängkläder och filtar låg tillsammans med kläder i trådiga remsor överallt. 

Chockad reste sig Eman på darriga ben och oron gnagde i honom. Vart var Mernil och barnet? Vart var inkräktarna nu? Han anade vilka de var, vad deras uppgift varit, borde de inte ha väntat in honom också? Allt som vittnade om vad som hänt i huset var en lätt vibrerande känsla i luften. Det numera välbekanta tecknet på att magi använts. Magi som inte på något sätt försökt döljas. 
-          Men varför väntade de inte och gjorde slut på mig också? tänkte Eman sorgset. Logiskt sett borde de ha gjort det, om inte? 

Insikten slog ner som en blixt i honom. Om inte Mernil hann ta barnet och fly innan de bröt sig in. Magin hade således brukats i vredesmod därför att deras tilltänkta mål redan lämnat platsen. Det var därför sakerna var sönderslagna och spåren i luften så påtagliga. Han hade ingen tid att förlora, han måste hitta sin familj nu, innan de andra hann först. Han snurrade runt och kastade sig ut i den kyliga kvällen. 

Väl ute såg han sig förtvivlat omkring och försökte hitta något som visade vart hon tagit vägen. Det svaga ljuset och de bruna löven på marken gjorde det svårt, men så kunde han urskilja små fördjupningar i leran. Fotspår och de ledde rakt in bland träden. Hon var på väg till gömstället vid nästa glänta. 

Djupare avtryck på stigen vittnade om att förföljarna också insett att hon sprungit in i skogen och fick klumpen i Emans mage att växa. Han gav sig inte mer tid att tänka, bara rusade efter. Sprang bredvid stigen för att inte förstöra spåren. Försökte se om de vek av någonstans. Kanske var någon kvar i närheten. Han hoppades inte det. 

Hans steg trummade mot marken, plaskade i vattenpölarna och han började flåsa. I hans öron dunkade pulsen så högt att han tyckte att det kändes som om huvudet skulle sprängas. Måtte han hitta Mernil och barnet först. Kala kvistar rev i hans ansikte och slet i kläderna. Ilsket slog han undan dem. Längre och längre in i skogen kom han, hur långt hade hon hunnit? Han måste finna dem snart. Oron värkte i magen och träden slöt sig mörka och hotfulla runt honom, men han sprang bara vidare. Han måste. Han svalde hårt och försökte mota bort de bilder som flimrade förbi för hans inre syn.