Kiseloxid

Hur många måste vi vara?
                - E.O.

Följande observation har Kiseloxid kommit fram till ifråga om åtminstone studentföreningar, tillsammans med flera andra Engagerade Själar. Ovanstående citat kommer från herr dåvarande kassör, nuvarande ordförande i samband med medlemsmötet vi hade nu ikväll. Kiseloxid är fröken dåvarande ordförande, nuvarande sekreterare. Repliken kommer från det problemet som jag tror de flesta föreningar har, vare sig de består av bara studenter som vårt boråd eller inte. Hur får man folk att engagera sig? Hur lockar man människorna att komma till mötena? Ställa upp som ordförande/kassör/sekreterare/vadsomhelst?

Ibland fungerar det att tjata, ibland blir det mutor som smörgåstårtan idag. (Jätteskönt att slippa laga mat ikväll också!) Men inte alltid... Och då sitter man där med ofyllda poster och en förening som inte kan fortsätta.

Det är då de Engagerade Själarna syns som tydligast. De är dessa personer som säger: jahapp, jag ställer väl upp då. Och sen gör ett bra jobb trots att de egentligen inte ville anmäla sig från början. För de har redan varit engagerade och tänkte trappa ner/ta semester/skriva en bok/göra annat. Men ändå ställer de upp när det kniper. Blir de nominerade och/eller får den där uppmanande blicken av andra Engagerade Själar så säger de inte nej. Då ska det till allvarliga saker som att de redan har skaffat ny lägenhet/nytt jobb/flyttar utomlands eller dylikt.

Engagerade Själar brukar också vandra runt på de poster som finns i en förening (om de inte ställer upp på samma post år efter år, också ett tecken på att någon är en Engagerad Själ). När den Engagerade Själen väl snurrat runt på de flesta posterna i en förening brukar nästa steg vara... typ examen...