Kiseloxid

...o så lite kräfter så blir det så gott, så gott...
                   - en kusin lekte matlagning, allt med kräftor

Yikes! Jag experimenterade med matlagning ikväll. Och det blev faktiskt rktigt mumsigt! Jag är så stolt!
Om man inte har mjölk hemma men ändå gör pannkakor kan man ta yoghurt o vatten. Fasen vad gott det blev. Jag måste nog fortsätta experimentera, matlagning kanske till och med kan bli roligt på kuppen.

Imorgon bär det av norrut igen. Mot Tokstan med Tuffetåget!

Alea iacta est.
                    - Julius Caesar

Vissa dagar blir bara sådär konstiga att man måste sätta sig ner och fundera över vad som fakiskt hänt.
En schemafri dag har det varit, skönt att sova. Satt förstås vid datorn istället för att ordna allt det där jag borde gjort... men, men, man kan ju inte vara duktig jämt, eller hur? Tog en promenix också, köpte biljett till tokstan och hämtade cykel. Trevligt att knata runt lite.

Vissa förändringar dyker upp på en gång och man märker dem också på samma gång. Andra förändringar tar längre tid på sig. Vissa kommer plötsligt, andra är mer väntade och kanske till och med planerade. Ibland kan man inte riktigt sätta fingret på vad som är annorlunda, man bara vet att det är det.

Någonstans längs livets väg har jag gått och blivit nästan modig. De som känner mig närmare vet att jag avskyr att ringa telefonsamtal. Mamma och pappa har nog varit de enda undantagen de senaste åren. Men nu under Nolle-P har jag inte haft något val ibland, Nollan går före allt! (nästan) Och idag ringde jag faktiskt ett samtal som inte handlade om "liv eller död". Det var till och med trevligt. Varför går man och är rädd för saker som inte är ett dugg farliga? Det är ju inte som om telefonen helt plötsligt skulle visa sig ha rabies och bita mig i örat...

Jag kommer aldrig att gifta mig igen.
                    - Elizabeth Taylor, 1982

Det känns allt lite märkligt. Nolle-P är över för i år och imorgon börjar skolan på allvar igen. Eller... allvar och allvar, vi har två föreläsningar och ett handledningstillfälle på hela veckan... Känns väldigt slappt i jämförelse med hur intensiva dessa två veckor av nollning varit. Men himmel vad roligt det har varit! Även om det kanske har varit lite jobbigt med allt ansvar...

Apropå jobbigt, kom till utestället igår kväll, rotade i väskan efter biljett och leg, frågade nåt i stil med vilket vakten ville se, hörde ett: 'hej Annika', tittade upp och fick lite av en chock. Där stod S och var vakt för kvällen! Shit! Hade ju hoppats att han var helt ute ur mitt liv vid det här laget... Blä. Gjorde mitt bästa för att undvika honom resten av kvällen men lyckades såklart pricka in att gå hem när han stod i den dörren... Tjoflöjt!

Sen var förstås P där också, såklart. Jag tror jag är för snäll, de fattar inte att inte ragga på mig... P jobbar dessutom i samma pub... Härligt! Komplicerat är Livets Krydda...

I slutet av veckan bär det av mot Tokstan igen! Jag kommer snart moffa!

Lyckan är som en svensk slnedgång. Den finns där för alla men de flest av oss tittar åt fel håll
och går miste om den.
                    -Mark Twain

Är lite svårt att förstå att det nu är sista dagen av detta Nolle-P. Nollan ska bli Etta och vi faddrar går inte längre omkring i overall hela dagen. Sittning för Nollan och sedan eftersläpp. Det är lite sådär melankoliskt. Samtidigt som man är fruktansvärt trött och vill sova, så är det ledsamt att det roliga i det närmaste tar slut i och med kväll.

Men än är kvällen framför mig! Något är kvar att se fram emot!

MumsMums!

Han var som en tupp som trodde att solen gått upp bara för att få höra honom gala.
                    - Georg Eliot

Kvällen började bra, trots lite halvtaskig uppslutning. Nollan roade sig rätt bra, gyckel fixades och fadderister lurades att "studera sömmar". Vi faddrar hade också riktigt kul, jämföra märken är en härlighet som inte får gås förbi. Efter ankomst till utestället gick dock stämningen ner... Varför ska de envisas med så konstig musik? Bra danslåtar behöver inte remixas! Bort med tassarna! Egentligen är stället lite för stort också, folket blir lite för utspritt. Sänker också stämningen om det ser halvtomt ut överallt. Tappert jobbat Tryckbar, ni gjorde ett bra jobb, men det blev ju som det blev...

Arg blev man också. Nollefriden påsbrallan! Skulle inte haft något alls emot att skälla ut honom efter noter...

Sömn är överskattat

Halvvägs in i nollningsperioden. Grymt kul är det. Nervositeten från de första dagarna har lagt sig och jag har börjat slappna av. Nollan är trevliga och verkar ha riktigt kul. Det är så att man blir riktigt stolt!

Kroppen ömmar både här och där från de senaste dagarnas spring fram och tillbaka och allt dansande på Trappan och lekar på förfesterna. Huvudet är sprängfyllt med information, tider och ansvar. Ögonen är trötta och skriker SOVA! Men det gör inget. Nolle-P är Nolle-P, då är sömn och vila överskattat

Legionen är vackra i sina röda mantlar som fladdrar bakom dem när de marscherar fram för att skydda Nollan. Vi faddrar leker hönsmammor och gör allt vi kan för att de nya ska känna sig välkomna.

Men varför dessa kameror överallt faddrar? Ibland blir det ju en alldeles OERHÖRT SMICKRANDE VINKEL! Fast det kan jag bjuda på, limbo är limbo och det var himla kul.

Hur fasen kan de vara så viga och ändå ha ben kvar i kroppen???

Kolla in alla bildarkiv!
www.legionen.medieteknik.nu
www.unionen.se
www.tryckbar.se/

Kiseloxid gillar att skriva, men det var länge sen någon läste något av det, så nu vill jag höra lite grand om vad ni tycker om det jag klottrar ner. Jag behöver veta lite om det verkar som en bra historia, om sättet jag skriver på är okej. Följande text är en bit av en prolog till en längre berättelse men den räcker för att ge ett hum om hur mycket arbete jag har kvar. Enjoy! Och glöm inte att kommentera! Ticketack på förhand.

Vinden tjöt i träden och kala grenar rasslade mot varandra.  Svarta moln jagade över den mörka himlen och en blek måne spred kallt ljus över skogen. Luften var rå och lukten av förmultnande löv låg tung. 

Emans hår klibbade i bruna testar mot ansiktet och i ögonen, bruna som choklad. Marken var blöt och hans grå stövlar var nästan svarta av vätan. Mantelfållen också, den fladdrade runt benen, fick honom att snubbla till då och då. 

Han gick försiktigt för att inte tappa veden han hade i famnen. Det hade tagit lång tid att samla ihop torr ved, höststormarna hade fört med sig mycket regn och skogen var genomdränkt. Äntligen var han på väg hem igen. Eman log för sig själv när han tänkte på deras lilla stuga, Mernils och hans. Deras första riktiga hem efter alla dessa år på resande fot. Det kändes särskilt bra sedan de fått barnet. Att inte vara på flykt längre med en liten. Att inte behöva söka upp nya härbärgen varje natt och inte veta om man skulle hitta något. 

Så öppnade sig skogen till en glänta och Eman tvärstannade. Leendet bleknade bort och han kände hur det knöt sig i magen. Han hade hunnit fram till gläntan där deras stuga låg, men stugan var mörk. Ingen rök steg ur skorstenen, inget ljus sipprade ut genom fönstret, men det värsta var ändå dörren. Den hängde snett på gångjärnen och stod och slog i den hårda vinden. Eman kände sig alldeles förlamad. Förvirrat släppte han taget om veden och den hamnade på hans fötter. Han svor högt och blev arg.
 -          Hur klumpig får man vara egentligen! utbrast han men blev sedan tyst. 

Han hade just avslöjat sig. Fanns det någon i närheten så visste de nu precis var han var någonstans. Han stod stilla och lyssnade efter tecken på att någon hört honom. Sedan andades han ut, hans utbrott verkade ha gått obemärkt. 

Dörrens smällande fick honom att tänka på huset igen. Med försiktiga, trevande steg närmade han sig. Den lilla timrade stugan verkade nästan hotfull i höstmörkret när det inte lyste därinne. 

Han hann inte mer än över tröskeln förrän han trillade över något och föll raklång med ett skrammel. Han slog i armbågen och skrapade händerna när han försökte ta emot sig. Grymtande satte han sig upp och gnidande armbågen tittade han med rynkad panna runt i det enda rummet. 

Tillräckligt med månljus nådde in genom fönstret för att han skulle kunna se förödelsen. Deras en gång så trivsamma bostad var totalt upp- och nedvänd. Det enda som fortfarande stod upp, var den murade spisen. Allt annat låg i en röra på golvet, det mesta verkade trasigt. Stolarna, bordet, sängen. Sängkläder och filtar låg tillsammans med kläder i trådiga remsor överallt. 

Chockad reste sig Eman på darriga ben och oron gnagde i honom. Vart var Mernil och barnet? Vart var inkräktarna nu? Han anade vilka de var, vad deras uppgift varit, borde de inte ha väntat in honom också? Allt som vittnade om vad som hänt i huset var en lätt vibrerande känsla i luften. Det numera välbekanta tecknet på att magi använts. Magi som inte på något sätt försökt döljas. 
-          Men varför väntade de inte och gjorde slut på mig också? tänkte Eman sorgset. Logiskt sett borde de ha gjort det, om inte? 

Insikten slog ner som en blixt i honom. Om inte Mernil hann ta barnet och fly innan de bröt sig in. Magin hade således brukats i vredesmod därför att deras tilltänkta mål redan lämnat platsen. Det var därför sakerna var sönderslagna och spåren i luften så påtagliga. Han hade ingen tid att förlora, han måste hitta sin familj nu, innan de andra hann först. Han snurrade runt och kastade sig ut i den kyliga kvällen. 

Väl ute såg han sig förtvivlat omkring och försökte hitta något som visade vart hon tagit vägen. Det svaga ljuset och de bruna löven på marken gjorde det svårt, men så kunde han urskilja små fördjupningar i leran. Fotspår och de ledde rakt in bland träden. Hon var på väg till gömstället vid nästa glänta. 

Djupare avtryck på stigen vittnade om att förföljarna också insett att hon sprungit in i skogen och fick klumpen i Emans mage att växa. Han gav sig inte mer tid att tänka, bara rusade efter. Sprang bredvid stigen för att inte förstöra spåren. Försökte se om de vek av någonstans. Kanske var någon kvar i närheten. Han hoppades inte det. 

Hans steg trummade mot marken, plaskade i vattenpölarna och han började flåsa. I hans öron dunkade pulsen så högt att han tyckte att det kändes som om huvudet skulle sprängas. Måtte han hitta Mernil och barnet först. Kala kvistar rev i hans ansikte och slet i kläderna. Ilsket slog han undan dem. Längre och längre in i skogen kom han, hur långt hade hon hunnit? Han måste finna dem snart. Oron värkte i magen och träden slöt sig mörka och hotfulla runt honom, men han sprang bara vidare. Han måste. Han svalde hårt och försökte mota bort de bilder som flimrade förbi för hans inre syn. 

Om du går igenom ett helvete, fortsätt gå.
                    - Winston Churchill

Hah, tänka sig, gårdagen blev inte helt katastrof. Slutade till och med ganska bra. Måste säga att jag tycker att Internet är både en välsignelse och en förbannelse. Man får se det positivt. Men vem kunde tro att det fanns riddare på Helgon? Och att riddare dessutom kan vara riktigt intressanta? Jag vet inte vad du heter men du lyste upp min kväll.

Där ser man, när man minst anar det händer det något som överraskar en. Om man skulle ta och göra något vettigt? Typ handla mat kanske...

Kärlek är som vilken annan lyx som helst. Du har ingen rätt till den om du inte kan betala för den.
                    - Anthony Trollope

Tack och lov för vänner som ser till att man inte deppar ihop. Tack prinsessan! Fast det kommer ta tid innan jag slutar vara arg på mig själv. Är man arg på någon annan kan man alltid gå därifrån, men sig själv får man allt dras med.

Har besökt Halvars glass här i Norrköping idag. Gott med glass när det är så varmt ute. Nästa gång byter jag byxor och skippar de långa svarta... Det blev lite väl varmt trots skuggan och brisen.

Fick in en fjäril i lägenheten imorse och insåg att vad som än händer kommer världen vara full av under. Inte alla är stora. Det är bara att öppna ögonen och se.

Det finns bara en kärlek som varar och det är obesvarad kärlek. Den stannar kvar hos dig för evigt.
                    - Woody Allen

Just nu önskar jag att jag:

1) Inte var så trög
2) Inte var så jävla rädd för känslor
3) Inte skrivit det där jag skrev
4) Vågat göra något när jag faktiskt hade chansen

Vad jag vill göra:

1) Sluta gråta
2) Höra att det inte var sant

Vad jag kommer att göra:

1) Fortsätta gråta
2) Få det bekräftat
3) Gå sönder

Vad jag vill ha:

1) Honom

Help me if you can, I'm feelin' down. And I do appreciate you bein' round. Help med get my feet back on the ground. Won't you please, please help me?
                    - The Beatles, Help!

Åh, är en ont-i-ryggen-dag så Kiseloxid är oerhört sexig med en tjock halsduk lindad runt sig och en vetevärmare under det. Finns det fler därute i Internetrymden som också vägrar värktabletter ända tills man i princip ligger på golvet och i kramp väser fram att det kanske är dags att ta en? Tack och lov att det finns vetevärmare!

Blev kallad vacker för första gången idag också. Sånt är trevligt och värmer. Man borde vara mer frikostig med komplimanger, inte sant? Bara ett par få ord kan lysa upp en annars ganska taskig dag. : )

Du är en pärla, bara så att du vet.